Soldatliv

Soldaten

Det är snarare mer regel än undantag att finna indelta soldater bland sina anfäder. Kanske finns det i släkten också bevarade anekdoter om någon knekt. Många har annars läst Vilhelm Mobergs roman Raskens, eller sett tv-serien baserad på densamma, och därifrån skapat sig en bild av livet som indelt soldat. Inte så sällan med ett romantiskt skimmer. Men hur var det egentligen?


Böckerna Hannibals eld, Lön från Skogane, Lönn han går hem han och Nu kommer Lönn bygger på gedigen forskning om vilka dessa män var som axlade sysslan som soldat och hur deras liv gestaltade sig. Såväl militärt som civilt. Som utgångspunkt för böckerna har varit de män som tjänstgjorde för Lönnskogs rote i Långseruds socken. Dessa har följts från vaggan till graven genom deras vedermödor såväl hemma på roten som i krigstjänst.


Romanen om Raskens skildrar f.ö. en tid när svenska krig sedan länge var ett avslutat kapitel. Annat var det när den indelta armén och det ständiga knektehållet inrättades på 1680-talet. Då fördes krig efter krig och behovet av nya soldater var stort. Karl XI insåg att det behövdes ett mer rationellt sätt att förse armén med nytt manskap. Det då gällande systemet med utskrivningar av soldater var föga populärt bland allmogen p.g.a. av sin oförutsägbarhet. Istället beslutade riksdagen, på kungens initiativ, att istället låta indela landet i rotar, vars bönder gavs ansvar och skyldighet att anställa män till soldattjänst.


När Närke-Värmlands regemente blev indelt gjordes ingen massiv kampanj för att leta upp hugade unga män att anställa som indelta soldater. Istället fick de som redan fanns i leden, och som skrivits ut efter det gamla systemet, vara kvar och dessa män fördelades ut bland de nyuppsatta rotarna. I första hand till den rote där soldaten redan hade sitt boställe.


Eftersom det gamla utskrivningsförfarandet i grunden byggde på att en grupp bönder sinsemellan fick välja ut vem i gruppen som skulle axla soldatsysslan, var soldaten i regel ofta själv bonde. Visserligen kunde den utvalde värva någon i sitt ställe, men fattiga småbönder hade inga ekonomiska möjligheter till detta. Just vid införandet av den indelta armén kunde det hända att bonden, som nu blev indelt soldat, fick vara med och betala sin egen knektlön utifrån till sin ägarandel i roten.


Bostadsfrågan var till en början löst tack vare att knekten hade sin egen gård. Det betydde också att han hade både ett boende och en försörjning att falla tillbaka på efter det militära avskedet. Det blev därför fr.o.m. rotens andre soldat som unga män, som ville bort från en kanske hunsad tillvaro som dräng, lät sig antas.


Efter noggranna sökningar i källorna framträder ofta en bild av att det var män från enkla förhållanden, oftast söner till torpare och småbönder, som sökte en annan tillvaro. Som indelt soldat steg han i socialt anseende i bygden och kunde njuta vissa förmåner, förutom det torp han fick i lön tillsammans med utsäde och matvaror samt kontanter. Inte så sällan bjöds han in till fester för att underhålla gästerna med berättelser från sina kommenderingar och krigsupplevelser.


Livet på roten kunde vara relativt gott i jämförelse med andra torpare. Men efter avskedet kunde livet bli riktigt besvärligt, och den gamle knekten och hans hustru kunde sjunka till samhällets verkliga sociala botten och tvingas framleva sina dagar som tiggare och rotehjon.


Den värmländske soldaten upplevde indelningsverkets första årtionden med sina många krig på olika sätt beroende på var i landskapet han bodde. Vid den här tiden samsades landskapen Värmland och Närke om ett gemensamt regemente - Närke-Värmlands regemente. Regementet var ofta kommenderat att delta i krigen, men det var sällan som hela regementet kallades till krigstjänst. Västra Värmlands mannar var flera gånger ganska förskonade från krigets fasor. I första hand p.g.a. att den lede dansken i Norge måste hållas under uppsikt, vilket gjorde att kompanierna närmast gränsen för det mesta fick stanna hemma när det övriga regementet drog ut i fält mot ryssar eller ner till kontinenten för att möta preussare, fransmän eller andra.


För soldaten innebar den s.k. frihetstiden, efter Karl XII:s död, under långa tider en ganska händelsefattig tid ur militär synvinkel. Många officerare ägnade sig under denna tid hellre åt politik och lät de militära sysslorna i mångt och mycket bero. Manskapet blev därför dåligt övat och rekryteringen av nya knektar fick ofta stå åt sidan. Hellre skars det i kostnader än att upprätthålla en fungerande armé. Därför kom regementet med tiden att vara bemannat av många ”gamla gubbar”. Femtio-, sextio- och t.o.m. sjuttioåriga knektar var inget ovanligt. Den äldste knekten som jag funnit, Erik Persson Bydahl, från By rote i värmländska Brunskogs socken, var hela 82 år när han fick avsked år 1754. Därtill fanns det många soldater som bar på fysiska skador, eller var sjukliga, som trots det fick vara kvar i tjänst i åratal innan avsked. Att regementet kunde förgubbas och innehålla sjuklingar är ett tydligt tecken på att det övades sparsamt och utan några strapatser.


Frihetstiden var dessutom en rörig tid internt inom regementet. Knektar tilläts byta rotar på egen begäran och det förekom dessutom ganska ofta att de valde att bosätta sig någon annanstans än i sitt soldattorp. Allt med kompanichefernas godkännande. Men att soldaten då kunde bo miltals från sin rote, ibland t.o.m. utanför kompaniets geografiska område, ställde till stor oreda. Inte så sällan förekom det att regementet knappt visste var somliga knektar bodde.


Ett exempel på detta flyttande är Göran Persson Löhn från Lönnskog som 1718-1742 tjänstgjorde för fyra rotar, belägna i fyra socknar, tillhörande två kompanier, utan att han någonsin bosatte sig utanför Långseruds socken. Som längst bort tjänstgjorde han för Östra Sunds rote just söder om dagens Arvika.


Forskningen som ligger till grund för böckerna Hannibals eld, Lön från Skogane, Lönn han går hem han och Nu kommer Lönn, har lika mycket handlat om att finna ut soldatfamiljens vardagsliv. Ett liv som på samma gång var både privilegierat och tufft. Privilegierat därför att få personer från enkel bakgrund under 1600-, 1700- och 1800-talen hade en anställning som gav en lön i form av både bostad, kontanter, utsäde och matvaror, samt en social position. Men villkoret var ju samtidigt att knekten var tvungen att gå i krig när så var påkallat. Det tuffa i livet infann sig, om inte förr, ofta i samband med avskedet från knektlivet när familjen inte länge fick bo kvar i torpet. Tufft var det också för hustrun som på egen hand fick ta hand om barn och torp när maken var kommenderad.